JENNIKA

 

... så känner jag mig idag, levande död. Jag bara fungerar på något sätt utan att orka bry mig om omvärlden.

 

Idag behöver jag få skriva av mig, vem nu det är som läser här vet jag inte men nu kommer det lite nedstämd text antar jag? Så ni behöver ju inte läsa mer om ni inte vill.

 

Jag bröt ihop igår kväll. Igen.

Jag har i flera dagar velat bara gråta och gömma mig i ett hörn, varje gång jag har försökt sova tränger sig tankarna och tårarna fram. Hade jag bott ensam skulle väl jag grina på hur mycket det gick men nu gör jag ju inte det.

 

Det är svårt och jobbigt att känna av att snart bär det iväg, ännu svårare är der när man inte vill visa det för någon. Jag vill inte visa för andra hur det egentligen är, jag vill inte föra över en massa negativt på andra, vill inte oroa folk eller få någon att tycka synd om mig. Det vill jag inte, jag vill inte att folk ser mig som ett litet barn som man måste trösta, behöva klappa på huvudet och ge mig empati. Jag vill ju vara stark, jag vill klara av saker. Inte sitta här och må skit när jag vet att jag har allt det jag vill ha runt omkring mig. 

Såklart att jag vet att jag har underbara vänner, kollegor, familj, sambo och släkt. 

Jag har tak över huvudet, får mat på bordet, folk som bryr sig och uppskattar mig. MEN varför kan jag inte bara vara nöjd och glad? Varför ska jag behöva ha detta piss-psyke som jag har?

 

Och jag försöker ju verkligen slippa den här "sviten" från panikångensten, men fan vad otroligt påfrestande det är!

Att alla dagar försöka hålla tankarna och minen på rätt, att varje morgon då jag ser dagens schema försöka att inte få en puls på 200, en onödig dos på adrenalin och brännande strupe. Att slippa STRESSEN.

Det är allt jag vill.

Slippa känna mig stressad 24/7, slippa känna mig rastlös, slippa känna mig vilsen och sårbar hela tiden. 

Vill få sova som vanligt igen, slippa stressen när jag ska somna och vakna upp med en jäkla puls!

Sen ska man hantera rädslan oxå, rädslan att tappa kontrollen och tappa det pyttelilla jag kämpat mig till. Det där minimala självförtroendet jag hade skrapat ihop nu är helt borta. Som bortblåst.

 

"Jaha, nya tag igen bara!", HA! Om livet vore så enkelt? Så fort man faller så ska man bara hoppa upp på fötterna och klättra upp för den där brunn-jäveln. Att kunna pressa fram det positiva när man ligger fastkletad i det tjockflytande, tjäre-aktiga negativiteten som håller en fast.

 

Men visst, jag är inte heller van att kämpa för mig själv, har ju aldrig sett mig som en viktigt person. "Jag är inte bättre än andra så varför orka bry sig om sig själv?". Finns ju massa bevis om det, t.ex. när jag ska motionera: inte orkar jag kämpa med det så länge, ger upp efter ett tag. Orkar inte ta tag i saker utan gömmer undan det och hoppas att ingen märker.

Samma sak gäller det för mig nu, vet inte hur jag ska kämpa. Jag bara står där helt vilsen och förstår nada.

 

Folk kanske även vet att jag annars inte har världens bästa minne. Då sku ni veta hur det är nu, helt bedrövlig. Blir ju förvånad om jag ens kommer ihåg någonting nu för tiden! Känner mig som en dement tant på 21 år som har blivit omyndigförklarad.

 

Bara tanken på hur påfrestande det måste vara för G gör mig väldigt ledsen. Vill inte att han ska må dåligt eller tröttna på allt pga mig. Samtidigt blir jag otroligt glad att han står ut med mig och mina "psykbryt", blir förvånad över hur mycket han kan hantera.

Han har blivit lite som en målsman. Håller koll på att jag får saker och ting gjorda, ser till att få i mig mat och visar att han alltid finns där.

Men det gör mig samtidigt lite rädd, att vara så otroligt beroende av att någon "sköter" om mig. Att på en så sårbar plats, förstår ni?

 

Nu påstår jag inte att jag inte uppskattar att G gör för mig men tanken på hur det kan gå skrämmer mig.

 

Så kort och gott skrämmer framtiden och livet mig. Hurra!

Nu fick jag skriva av mig lite i alla fall, nu fortsätter jag denna, för min del, hopplösa dag.