18:21:58
+
Som ni förstått har jag en mindre bra dag, om man läser förra inlägget. Jennika är trött på livet-historien haha!
Men jag känner mig så trött och så stressad. Det är snart jul, tiden då folk börjar dra i ens armar igen. En massa olika känslor bubblar upp och saknaden efter många är stor.
I sådana hära stunder saknar jag den lilla dreggelpottan väldigt mycket. Även fast vi har tre underbara hundar, varav en som är hälften min, så saknar jag han här så otroligt mycket idag.
Har väl inte riktigt kommit över det ännu.
Konstigt föresten hur fäst man blir till sina husdjur, hur de blir en av de allra närmaste till en.
"Det är bara en hund"-tanken som många får när de hör/läser sådant här, jag kan tänka så själv även fast vi har fått ta bort så många hundar. Men de där varelserna blir verkligen ens bästa vänner, ens små barn.
Och speciellt detta miffo till hund, var den hunden jag haft bäst kontakt med.
Konstigt, jag som egentligen var väldigt tveksam att ens skaffa honom i början pga utseendet. Vi har ju alltid haft någon sorts terrier och mitt i allt har vi en lång nosad, - örad, dregglig, dinosaurie svansad och långben till hund. Men jäklar vilken hund han var! Världens finaste.
Dock inget jag kan göra något åt nu, får tänka på de klienter brukar säga till en på jobbet; man har i alla fall många goda minnen. Helt sant.
Och detta bara för en pytte gen. En pytte gen i troligtvis pappa hunden, som gav den sjukdomen som Fabian sedan fick. Så ja, livet kan vända och bli skört.
Men så är livet bara.