18:59:04
Han sa att jag var stark, när jag greppade efter varje halmstå
Några år senare, många lärdomar rikare?
Vad har hänt sen sist månne, sen 201-någonting?
Vi börjar här;
Jag befann mig i djup deppression med panikångest, var dödskär, rädd, otroligt rädd, brörjade studera i Uppsala, blev frisk, lycka, pendlande, hem över sommaren, kände mig starkare än någonsin, började studera i Kimito, hemlängtan, smärta, kom äntligen hem, trevandes framåt, nytt jobb som klinikbiträde på smådjurskliniken, gick nästan in i väggen, sjukskriven, inväntade hundvalp, känns bätte, inhopp på sommarjobbet, dumpad någon dag efter min 25-års dag, faller, klättrar, det blir bättre, får ordinariejobb, trevar fram, han får panik och vi "avbokar" hunden, parterapi, blir åter dumpad, skärvor, flyttar, får äntligen en psykolog efter 6mån, är i botten och nu är jag här.
Starkare än innan och betydligt argare. Är sårad och arg. Men jag lever, jag kan andas och mår bra. Jag kan se framåt.
Sätt aldrig din trygghet och hela dig själv på någon annan, tveka aldig på dina egna instinkter; de har oftast rätt. Du kan alltid fortsätta leva, oavsett vad, oavsett hur stark smärtan är. För vid varje hjärtslag som slår så fortsätter kroppen framåt även om psyket inte orkar med. Kroppen vet, den är stark, ena foten framför den andra.
En påminnelse för mig själv, du blir starkare efter varje motgång.
Du kan lugnt peka finger i ren ilska, gråta ut smärtan eller gå till benen inte orkar mer.
Seså, skrik ut allt du har!